Kobe Beef

Idag tog jag (Johannes) och André tåget in till Kobe city för att få se lite nya saker. Kobe är en hamnstad så vi befann oss därför nära havet. Men när vi gick av tåget hamnade vi inte precis där vi tänkt. Egentligen skulle vi ha fortsatt med tåget ytterligare tre stationer. Men vad gör det när man kan gå. Efter 1,5h promenad kom vi ner till hamnen. Ett väldigt fint område som bjöd på världens lyxigaste kött, Kobe Beef. Dyraste också. Köttet var absolut bland det bästa vi har ätit. Det smälte i munnen. Vi fick en tallrik med en räka, bläckfisk, grönsaker och givetvis köttet. Mitt i bordet fanns en gasolgrill som vi själva fick tillreda maten med. Eftersom vi är grillexperter blev köttet bättre än bäst.                                                          Vid hamnen fans också ett pariserhjul som vi givetvis skulle åka. Kanske lite motvilligt för mig. Men jag ställde såklart upp för Andrés skull.

Hemfärden blev ganska krånglig. Vi började gå mot tåget kl 16. Vi kom hem 20.00. Det blev en del omvägar och förvirring innan vi hittade rätt tåg. Tågbiljetter köper man i en automat. Som såklart bara finns på japanska språket. Tillslut stoppade vi bara i pengar och tryckte på knappar tills vi fick en biljett för att kunna komma in till tågstationen. Vi betalde 10 kr, kanske skulle vi ha betalat ganska mycket mer. Men allt gick bra. Eller ja, iallafall tills vi skulle gå av tåget och ut genom ”gaten”. Vi stoppade in biljetten för att porten skulle öppnas. Men istället stängdes grinden och det började låta. Det genialiska planen hade misslyckats. Killen som stoppade oss hade nog skolkat från engelska lektionerna, han kunna absolut ingen engelska. Detta gjorde att samtalet blev ganska meningslöst. Han lät oss gå efter några minuter av spänning. Problemet är bara ett vi ska använda denna biljett imorgon för att komma till jobbet. Den kommer troligtvis inte att fungera, med det problemet löser vi då. Nu måste vi sova

Här är lite fina bilder

12087470_926545140748802_141931451_n

Ganska tillgjort leende. Pariserhjul är inte min grej.

IMG_1095 IMG_1139 IMG_1152 IMG_1156 IMG_1165 IMG_1170 IMG_1171 IMG_1173 IMG_1174 IMG_1177

//Johannes

Filmstjärnor i Japan

Rubriken avslöjar allt. Jag och André är nu filmstjärnor.

Idag var den bästa dagen hittills. Familjen tog med oss till Osaka, Japans tredje största stad. Vi fick se Japan som man får se när man tittar i turistbroschyrer. Resan till Osaka tog en oväntad vändning. Vi svängde in på en parkering för att köpa ”Tako Jaki” Det är bläckfisk inlindad i något som vi inte fick klarhet i. För mig var det första gången jag åt bläckfisk. Det smakade absolut bättre än jag hade förväntat mig. Dock kändes det ganska motbjudande när jag råkade peta ur bläckfisken ur det som den var inlindad i, och fick se hur bläckfisken faktiskt såg ut. Samtidigt åkte vi på en väg 20 meter ovanför marken som slingrade sig som en bergochdalbana. Det var minst sagt inte så lätt att äta.

Vi strosade omkring i Osaka och fick se de häftiga gatorna. Det blev många fina bilder. Helt plötsligt dyker en journalist upp. Eftersom vi var attraktiva och utländska fick vi chansen att vara med i något som vi kanske inte var helt trygga i. Tjejen kom från ett känt TV-bolag. Programmet gick ut på att ge nya japanska uppfinningar till utlänningar för att filma när dom försöker gissa vad det är för något. Man vill ju inte vara otrevlig, så vi tackade ja. Jag och André ställde oss bredvid varande med produkten i handen och en stor filmkamera framför oss. Pulsen steg genast. Vi började gissa, givetvis hade vi fel. Hon började ge ledtrådar. Vi fortsatte att gissa, fortfarande var vi helt ute och cyklade. Vi hade ingen aning. Trots det, är detta den delen som vi hade kontroll på vad vi gjorde. Här kommer det odugliga. Hon berättade tillslut vad det var för något. Jag hörde inte vad hon sa, men det gjorde säkert André. Nej det gjorde han inte.

-So when can this product be useful?

Andre- Everyday situation! (gissade hejvilt)

Det var nog ett dåligt svar, hon blev chockad och förivrad. Vi likaså.

Hon ställde lite andra frågor, vi mumlade lite slumpmässiga ord.

Jag sa inte så mycket. Tyckte Andre hade koll utan mig. Men förvirringen var total. Hon bytte fråga.                                       – What about the design?                                                                                                                                                            André matade på med kommentarer angående designen. Det lätt nog ganska proffsigt. Jag själv flikade då och då in med något ord. Filmningen tog slut. Vi fick inte så bra betalt. Men det ska vi inte heller ha. Varje gång jag tänker på denna händelse börjar jag skratta. Vi har framför ett av Japans populäraste TV produktion stått och kommenterat en uppfinnings användningsområde, utan att ha en susning om vad den är till för.

Här kommer lite bilder. Den första är angående den fantastiska inspelningen.

IMG_1086

12081332_926074614129188_1655351133_n Capture Capture3 IMG_0847 IMG_0851 IMG_0887 IMG_0907 IMG_0908 IMG_0913 IMG_0961 IMG_0969 IMG_0980 IMG_0991 IMG_1012 IMG_1024 IMG_1030 IMG_1049 IMG_1078 IMG_1084

//Johannes

Attraktiva

Vackra, stiliga, söta eller kanske exklusiva? Jag vet inte riktigt vad vi anses som. Men vi är väldigt populära. Väldigt.

Att gå förbi en grupp Japaner utan att få blickar, kommentarer eller fnissningar är omöjligt. Vi hade nog varit världens absolut sämsta spioner. Vi är som två levande lyktstolpar. Alla ser oss. Det blir en hel del kort och fina kommentarer. Det finns även dom som anser att jag borde bli modell. Kanske stannar jag kvar i Japan och satsar på det.

Att stanna kvar efter jobbet för att träna funkade bra. Jag körde några löpintervaller in en backe. Andre vet jag inte riktigt vad han höll på med. Han hittade en basketkorg. Men det var allt. Bollen fanns i huvudet, den existerade inte i verkligheten. Det började med att han låtsades han hade en boll. Han hoppade, slängde med armarna. Reaktionen var neutral. Svårt för mig att veta om han träffade eller inte. Han visste nog inte själv. Men efter ett tag kom kräsenheten. Han hittade en plastflaska som fick agera boll. Samtidigt sprang jag upp och ner för backen. För många låter detta nog som galenskap. Men det var bland det bästa vi gjort på hela veckan.

Den långa arbetsveckan har tagit all vår kraft. Vi kommer hem ganska sent, det är mörkt och vi bor på vischan med risfälten. Det gör det svårt att upptäcka området, men imorgon ska familjen ta med oss till storstaden Osaka. Förhoppningsvis får vi se lite japansk historia och ta häftiga bilder.

För att få lite extra energi var vi idag in på en lokal matbutik. Den vänstra högen är givetvis min.

12092245_1047152535319243_1115929566_n 12083661_1047152651985898_1715636060_n

Hade redan börjat äta innan jag kom på att jag skulle försöka ta ett prydligt kort. Blev sådär

12071312_1047152608652569_294984415_n

André pluggar till körkortet. Han spelar alltså typ Parking simulator på telefonen

//Johannes

En regnig dag

Träningsabstinensen börjar nu sakta men säkert komma. Vi har bestämt att imorgon stanna kvar på industriområdet bredvid Sandvik för att träna. Det finns en fin lång backe som man kan bli tillräckligt trött av genom att springa några gånger. Annars är det ganska svårt att hitta fritid. Dagarna är långa och vi kommer hem runt 7, dessutom blir det mörkt redan kring fem.

Idag var André tillbaka i verkligheten och mådde riktigt bra. Men ensamheten är fortfarande märkbar. Totalt är det 27 anställda på anläggningen, varav ungefär två talar förståelig engelska. Området är väldigt litet, det finns totalt fem maskiner och ingen av dem har vi behörighet för. Så vi fortsätter att tillbringa timmar framför datorerna, dessbättre hinner vi skriva på rapporten som ska till skolan.

Eftersom språket är ett problem får vi väldigt lite information. Vi vet inte så mycket om produktionen och ibland känns det som att personalen inte heller har koll. Någon säkerhetsgenomgång eller regler har inte varit på tal. Det finns inte en enda nödutgångsskylt, utrymningsplan, skyltar för brandsläckare eller annan säkerhetsinformation. Med tanke på strömavbrotten genom jordbävningar som ibland inträffar känns det självklart med självlysande markeringar på golvet till närmsta utgång. Men säkerheten verkar inte riktigt vara prioriterad. Men vi ska ta upp det med vår handledare, safety first liksom!

Alla skriver om hur mycket dom går upp i vikt under praktiken. Det är nog ett undantag för mig och André. Vi äter mest ris med pinnar. Dagens middag var ris (ovanligt) tillsammans med en soppa som innehöll ”halsen av en fisk?”. Som tur var fick jag reda på det efter vi hade ätit klart, annars hade det blivit problematiskt.

11802060_1046753035359193_519648248_n 12023217_1046753085359188_248817809_n 12041666_1046753095359187_973480508_n 12047722_1046753132025850_274864469_n 12048783_1046753138692516_1114690178_n 12048976_1046753078692522_827526819_n 12071352_1046753158692514_617857489_n 12077109_1046753002025863_658061472_n

På tågen finns tre tillstånd. Läsa, telefonen eller den mest populära, sova.

12092352_1046753088692521_1284755180_n 12084103_1046753108692519_561293546_n 12077167_1046753148692515_322370468_n

//Johannes

En dag av förtvivlan

Idag var ingen toppendag. Jetlagen som vi trodde vi hade klarat oss ifrån, börjar nu ta ut sin rätt. Kanske var vi för uppspelta under de första dagarna för att känna av det. Det är lätt hänt att under timmarna framför datorn ”nicka till”. Vi befinner oss på en produktionsavdelning men har under de två första veckorna som uppgift att göra en muntlig presentation. Presentation ska innehålla förslag på förbättringar i produktionen.Det innebär att vi sitter vid datorn från kl 9 till 17.30. Bara att veta att man slutar halv sex gör att man känner sig slut.

André har inte återhämtat sig från gårdagen och stannade därför hemma. På eftermiddagen tog våran handledare med honom till doktorn för säkerhetsskull. Han har nu fått ”ett hav av tabletter” (vilket kan vara allt ifrån 2 till 200) och börjar bli bättre.

Själv mår jag toppen men dagen på Sandvik var lång. Det är inte många som kan pratar engelska så man känner sig ibland ganska ensam. Vi tar tåget till och från Sandvik. Eftersom vi inte förstår japanska är det ibland lite förvirring över vilken station vi ska kliva av vid. På morgonen går det bra när det är ljust, men när vi åker hem är det helt svart. För att säkerställa station brukar vi därför räkna. Vi ska av vid 6:e stationen. Jag gick av vid 5:e. Någonting blev fel när jag höll upp mina 6 fingrar och övertygades om att kliva av. Som tur var kommer det ett till tåg 20 min senare som jag kunde ta.

Inte för att vara kräsen men det vi sover på kan omöjligt kallas för sängar. Vi ligger på plankor och en 3 cm madrass. Lakanet består av handdukar med motivet snögubbar. När man lägger sig ner gäller det att anpassa höjden så att höften liksom sjunker ner mellan plankorna. Trots det blir det en del blåmärken och ibland smärtor. Men smärta är vekhet som lämnar kroppen. Så allt är bra. Örngott eller påslakan existerar inte heller. Kudden är stenhård och alldeles för hög. Jag har därför vikt överkastet och använder det som kudde istället.

12081361_1046294138738416_954254351_n

12077487_1046293025405194_13435186_n

12041975_1046287912072372_1177541784_n

Munskydd använder alla Japaner så fort dom känner sig sjuka. Det är därför väldigt vanligt att se människor bära det på till exempel jobbet.

12071693_1046287855405711_1624449752_n

Dålig bild på stadens vägar

12077002_1046287842072379_54182914_n

12047383_1046287902072373_1411005454_n

//Johannes

Andra dagen

Det fina vädret från igår håller i sig, sol  och runt 25°C. Helt perfekt. Dagen på Sandvik rullade på snabbt och vi fick en välkomstlunch tillsammans med våran handledare och några anställda, vi tyckte dock att det kändes mer som en fikapaus då lunchen bestod av olika smörgåsar med pålägg. Att ta en lång lunch eller överhuvudtaget några raster verkar inte vara speciellt aktuellt här i Japan. Här är man på jobbet för att arbeta, inte ta det lugnt.

Arbetsplatsen som vi befinner oss på bearbetar olika typer av Band. Just idag råkade det vara tre stycken Svenskar som kom från just Sandviken för att inspektera kvalitén och problem. Ett skönt tillfälle för oss att få prata med några som man verkligen förstår sig på.

Till middag fick vi tillsammans med familjen vi bor hos äta på en Sushi restaurang i närheten. Bredvid bordet åkte långa band med olika sushi rätter som det bara var att hugga tag i. Sushin var riktigt god och det blev många bitar innan jag blev riktigt mätt, André däremot han bara med en bit innan har rusade iväg till toaletten för att ”kasta upp” maten. Förhoppningsvis mår han bättre imorgon när han har fått lite sömn!

mat

Sushi restaurangen

12047729_924023107667672_1519095339_n

”Vending machines” – godisautomater, är väldigt populära med många underliga prylar. Kepsen är ett måste i produktionen, safety first!

12048908_1045870825447414_1148842311_n

12064050_1045870942114069_1422223937_n

12080973_1045870785447418_315701738_n

12083630_1045870852114078_1266189241_n

12042136_1045870635447433_2052245915_n

Den utslagna mannen

// Johannes

Ny dag ny toalett

Idag var första arbetsdagen på Sandvik Process system i Japan. Vi fick en ordentlig sovmorgon till kl två för att hinna återhämta oss från gårdagens flygtur. Men eftersom varken jag eller André kunde sova speciellt länge gick vi upp och åt frukosten, som tydligen också var lunchen. Allt eftersom dagen gick blev ett toabesök nödvändigt, vilket blev en ordentligt upplevelse. Första steget började med en rejäl smäll i huvudet då dörrkarmen var lite för låg, men smärtan försvann lika fort då toalettlocket plötsligt automatiskt öppnades. Spolningen var till en början ett problem och telefonen var nödvändigt för att lista ut vilken knapp som spolade. Men rätt som det var spolade toaletten av sig själv och jag kunde nöjt vända mig om för att återigen känna hur låg dörrkarmen var.

Kommunikationen mellan oss och familjen har inte blivit lättare och de flesta kommunikationerna genomförs nu via Google translate, vilket ibland medför vissa missförstånd. Men det är inte lätt att veta dom pratar om bussar eller badkar, vi trodde bussar, men när pojken i familjen sa att han skulle ta bussen och gick in i badrummet förstod vi missuppfattningen.

12081422_1045481935486303_833694756_n12071551_923586534377996_767250148_n12080909_1045485545485942_1258382577_nFörklaring (eller förvirring) av det japanska tågsystemet.

12076894_1045481978819632_400740677_nToalettknappar

12064198_1045481125486384_1616693720_n

”Women only” på tågrälsen?

12048929_923582857711697_1135449097_n12033296_1045481148819715_463365339_nAndré har hittat hem.

//Johannes