Avskedsmiddag

Sista arbetsdagen avklarad. Mindre än ett dygn till resan mot Sverige börjar. Att vi med noggrannhet har räknat ner den sista veckan är ingen hemlighet. Dagarna är sig lika, iallafall tills dagens avskedsmiddag hölls.

Det började som en vanlig middag på en italiensk restaurang med fyra kollegor. Vi har hittills upplevt en hel del stela middagskonversationer, även så började denna middag. Men allt eftersom vuxendrickan vandrade fram på borden lättade stämningen. De stela Japanerna som aldrig vågar säga det dom tycker, som man alltid ser arbeta och som är väldigt blyga av sig, visade nu en helt ny sida. Det var väldigt roligt att äntligen få ha en riktig konversation med de anställda, även om vi ibland pratade om olika saker. Deras enorma uppskattning av oss kom också fram vilket självklart känns jätteroligt! Det utlovades också reserverade arbetsplatser på deras anläggning i framtiden. Det pratades om hur vi skulle få ta över anläggningen när chefen gick i pension. Hur mycket av allt det som sas som var kontrollerat kan man dock fundera över.

Vi är iallafall väldigt nöjda över våran insats på Sandvik och alla fina erfarenheter och upplevelser vi har fått tagit del av! Imorgon kl 17.00 beger vi oss mot flygplatsen för att påbörja den långa hemfärden.

12167934_1055917734442723_1701596496_n

Bild från middagen i onsdags. Första gången sittandes på golvet under en måltid. Att ha fötterna så nära ansiktet efter att tränat är inte att rekommendera. Notera också hur lik Leonardo Dcaprio jag är, vilket jag fått höra från fler håll under månaden.

12177784_935930039810312_723710505_n 12177926_1055917731109390_408774521_n

//Johannes

Att rappa som Eminem

Den sista söndagen här i Japan, vilket var sista hela helgdagen, tillbringades på något slags idrottscentrum. Det var alltså en stor byggnad som innehöll olika sporter. Allt från Basket, roller skate, baseball, bubble football och mycket andra konstigheter som karaoke. Karaoken blev lite av en favorit. Varför sjunga en enkel låt när man kan rappa Eminems omöjliga låtar. Det lät förfärligt men roligt var det!

804578_1054300417937788_1181597119_n 12166530_1054300554604441_231746854_n (1) 12167086_1054300507937779_1471696106_n (1) 12170525_1054300427937787_1626883373_n 12170739_1054300481271115_468705512_n

12166879_1054300631271100_1349088655_n

12168131_1054300247937805_208716561_n

//Johannes

Toyota

Hallå där!

Uppdateringen på bloggen har inte varit speciellt bra. Vi har inte haft så mycket tid under arbetsdagarna och inte heller så mycket nytt att berätta om, tills idag. Fredagen och lördagen har nämligen tillbringats i Kyoto. Tidig fredag morgon begav vi oss på färd till Toyotas område som befinner sig i Nagoya. För att ta oss ditt blev det många olika tågbyten. Men det häftigaste tåget var givetvis Shinkansen, eller Bullet train som det också kallas. I 300 knyck blåste vi fram på väg mot Toyota. På Toyota fanns tre områden som vi fick se. Det var först ett Museum som vi gick igenom. Där fanns det nyaste modellerna för uppvisning och självklart provsittning! Efter det begav vi oss ut i Toyotas egna fabriker för att få se hur svetsningen utfördes av en mängd robotar, och även hur ihop monteringen av bilarna utfördes. Vi kunde snabbt konstatera att arbetstempot var otrolig högt. Iallafall jämfört med vad vi är vana att se… Efter den guidade turen på Toyota återvände vill till Shinkansen för att övernatta i Kyoto på ett Youth Hostel.

Lördagen blev en dag full av sightseeing i den gamla staden Kyoto. Vi fick bland annat besöka Golden Tempel och kända Bambu skogen. Våran handledare var med oss vilket gjorde hela resan enkel. Eller iallafall tills vi skulle gå av tåget för sista gången. Våran handledare gick nämligen av tre stationer innan oss. Han sa att vi kunna använda våra egna tågbiljetter som vi använder varje vardag för att komma ut. Men återigen stängdes portarna och det började tjuta. Eftersom vi hade detta på känn redan innan så bestämde vi att en av oss skulle gå ut först. André gick med bestämda steg mot utgången medan jag stod några meter bakom och filmade. Portarna stängdes samtidigt som Andre stoppade in kortet i maskinen, men hans långa ben han komma utanför och han smet snabbt iväg. Värre blev det för mig. Vakten som står bredvid och kontrollerar att ingen ska göra som André nyss gjort, blev misstänksam. Jag försökte mig på samma taktik som André men den funkade inte lika bra för mig. Nu var det istället André som stod utanför och filmade min ganska förvirrade konversation med vakten. Men att spela dum och inte kunna japanska funkade även denna gång. 12167991_1053568951344268_589752649_n

Nya vrålåket

IMG_1413

Shinkansen

IMG_1417

12167298_1053572374677259_1932071975_n

IMG_1432 IMG_1532 IMG_1542 IMG_1544 IMG_1560 IMG_1580

//Johannes

Världens lyckligaste människa

Världens lyckligaste människa heter Mattheieu Ricard. Ja det går faktiskt att mäta. Men idag tror jag att det är jag som delar rum med världens lyckligaste människa.

Dagen har tillbringats på ett stort köpcentrum. Det kändes som alla kända matkedjor och klädmärken fanns där. Om ni undrar varför vi kunna göra detta på en måndag så är det för att det är ”sport athletics day”. Det betyder att det är helgdag. Vi hittade en hel del souvenirer som vi köpte. Men dagens höjdpunkt, iallafall enligt André, var när han inne på Nike hittade ett par basketskor som är väldigt svåra att idag få tag på. Det fanns bara två storlekar kvar, 46 och 47. Det var nog anledningen till att de ännu inte hade blivit sålda. Priset var inget att diskutera så det blev ett snabbt köp. Nu sitter han med en sko på foten, en i handen som han smeker samtidigt som han tittar på videoklipp om skorna. Han tycker verkligen om dem.

Vi upplever överlag att priserna är ganska låga jämfört med Sverige. Det är inga problem att äta sig mätt för 50kr vilket är tur för oss som tycker om mat.

12064195_1051325634901933_735461526_n 12166118_1051325644901932_1914239495_n 12166827_1051325658235264_1845587833_n 12166951_1051325628235267_518911812_n

Här är en fin bild på huset vi bor i. (det till vänster)

//Johannes

Att fånga ris

Nu har ännu en helg passerat för oss i Japan. Helgen har varit fylld med massa roliga aktiviteter. Vi började lördagen med att åka till en känd hängbro som befann sig 1 timmes bilfärd från hemmet. På vägen hem från bron stannade vi vid en spelhall för att få känna på hur det känns att vara spelberoende. Det var kanske inte de vanliga spelmaskinerna som man föreställer sig. Det var mest 10-åringar och vi som sprang runt och lekte. Favoriten blev någon typ av ”fishing simulator” där pengarna snabbt försvann.

Idag, söndag, har vi fått varit med på våran första japanska festival. Man firar att man har skördat färdigt riset och att man vill ha en stor och fin skörd tills nästa år. På förmiddagen var vi in på Hyogo prepectural museum of history. Där fick bland annat André klä upp sig i en samurai dräkt. På eftermiddagen åkte vi till ett litet tempel där det blev risregn. Godisregn har man ju varit med om men att fånga små ”rice cakes” som dom heter, var första gången. Anledningen till detta är ganska oklar men det är tydligen en gammal tradition som upprepar sig varje år. Vi har nu under kvällen provsmakat dessa riskakor. Det var som att tugga gummi som smakade hemskt. Efter detta lite udda evenemang åkte vi vidare till den riktiga festivalen. Allt gick egentligen ut på att lyfta upp ett monument som vägde runt 2 ton upp för en brant backe. (vikten är uppskattad av André och kan vara helt fel) Totalt sätt var det 8 stycken av dessa som skulle upp för backen. Det såg livsfarligt ut vilket det också är. Det är nämligen inte ovanligt att människor skadar sig allvarligt eller till och med omkommer. När dessa monument väl var uppe på backkrönet bar de omkring dem under flertal timmar innan de sedan skulle tas ned för backen igen. Det var väldigt många människor som deltog på festivalen och stämningen var riktigt häftig. Återigen fick vi posera framför många kameror och höra tjejerna skrika när vi gick förbi. Lite som när One direction går ut på scenen.

IMG_1225 IMG_1227 IMG_1229 IMG_1231 IMG_1235 IMG_1238 IMG_1242 IMG_1243 IMG_1246 IMG_1253 IMG_1258 IMG_1260

IMG_1262 IMG_1265 IMG_1267 IMG_1271 IMG_1289 IMG_1300 IMG_1301 IMG_1306 IMG_1312 IMG_1314 IMG_1322 IMG_1325 IMG_1326 IMG_1327 IMG_1333 IMG_1334 IMG_1335 IMG_1338

//Johannes

Fredag

Då blev det fredag igen. Dessa två veckor har gått otroligt fort. Nästa vecka kommer vi bara jobba tre dagar eftersom måndagen är en helgdag (athletic day) och på fredagen åker vi till Kyoto för lite sightseeing. Sedan är det bara fem arbetsdagar kvar innan vi åker hem. Någon semestervecka tog vi aldrig och det är ingenting vi ångrar. Fyra veckor i Japan är ganska mastigt. Dessutom bor vi i en familj som gör att vi hela tiden får uppleva nya saker. Vi får tips på de bästa ställena att besöka under helgerna och vi får anpassa oss till de japanska normerna, eller iallafall försöka.

Under dagens lunchrast tog vår handledare tillsammans med några kollegor med oss till en närliggande park där vi försökte spela baseball. Parken var både för stor och för liten. När André fick till träffarna flög bollarna över hela parken och ut på vägen. När jag slog kom bollen ingenstans, hade jag tur fick jag en snedträff och bollen studsade långsamt fram tio meter.

Annars har vi det väldigt bra. André har börjat vant sig med det engelska språket. Han pratar nämligen i sömnen. På engelska. Än så länge säger han bara ”yes” men om några dagar kanske det kommer en hel mening. Jag väntar med spänning.

Det här med att alltid stänga av lyset har vissa negativa sidor. Det har Andre fått lära sig. Här finns inga lysen som automatisk tänds när något rör sig. Här sköts allt med strömbrytare. Det gäller även på toaletterna. Har man då otur kan någon plötsligt stänga av lyset när man är på toa. Vad gör man då? Skriker ”tänd igen”? Nja. Det finns ju ficklampa på telefonen som nästan funkar lika bra.

Något mer än så här har vi inte att berätta idag. Vill ni läsa mer om utlandspraktik rekommenderar jag http://destinationscranton.blogg.se/ Där kan ni läsa om hur kulturen fungerar på andra sidan jorden. Ganska roligt det här med tidszoner. När vi ska sova ska dom ta förmiddagsrast. Vi får helg först. Självklart får vi också måndag först. Men det behöver man inte tänka på nu.12083949_1050016958366134_947720581_n

En Japansk truck 12071848_1050016908366139_1266662533_n

André tränar på sina superslag

//Johannes

Arbetsmyror

Igår blev det inget bloggande av den enkla anledning att  vi inte hade något nytt att berätta. Det har vi egentligen inte idag heller men tänkte skriva om lite allmänna saker vi har lagt märke till under dessa dagar.

Man jobbar så mycket man kan. Även om man inte måste. Även om man slutat. Även om man har övertid att utnyttja. När vi glider in kl 9 på morgonen, vilket är den tid alla ska börja, sitter redan hela arbetsgruppen där och jobbar. När vi går hem kl 17.30 på kvällen, vilket är den tid alla ska sluta, sitter hela arbetsgruppen kvar och jobbar. Vanligtvis i Japan går man hem efter chefen. Det anses som oförskämt att lämna honom själv för att arbeta. Men när vi pratade med honom om det sa han att dom följde Sandvik policy, alltså man ska inte behöva vänta på att chefen ska sluta. Men om det verkligen är så i praktiken tvekar jag på. För oss är det helt oförståeligt hur man kan sitta kvar och fortsätta glo på den där hemska dataskärmen som man redan stirrat på hela dagen. Jag vet inte vad jag vill jobba som i framtiden. Men jag vet nu en sak jag inte vill jobba med. Kontorsjobb passar varken mig eller André. Vi vill röra på oss. Förhoppningsvis kommer vi få göra det kommande två veckor.

Konservativ chef. Det var så en av våra handledare beskrev honom. Känns ganska ironisk eftersom vi är här för att förändra och förbättra. Därför måste vi presentera våra idéer bara för honom för att få ett godkännande till att sedan presentera förbättringarna för hela arbetslaget.

Något annat vi har lagt märke till är hur alla försöker att stänga av lysen när dom inte används. Om man sitter i vardagsrummet och tittar på TV så stänger man av lampor i alla andra rum. Lyset får bara vara tänt i de rum man använder. Detta märks också på Sandvik. När det blir lunch och produktionen stannar, släcker man alla lampor i industrin. Efter Fukushima olyckan steg elpriserna med 20% vilket är en anledning.

Maten vi får är en blandning av läckerhet och kväljande. Dagens frukost bestod av kanske det värsta jag ätit till frukost. Det som såg ut som en helt vanlig korv, som vi tidigare ätit, var något helt annat. Det smakade som falukorv med en hemsk fisksmak. Tuggade kanske två gånger för att sedan skölja ner det med juicen. När vi idag åt middag tittade mamman i familjen plötsligt upp på mig och påstod att jag hade gått ner i vikt. Jag såg tydligen ”slimmad” ut. Jag hoppas hon har fel. Men maten vi får är inte alltid tillräcklig och hungern kommer ganska snabbt tillbaka. Vi har hittat en trevlig affär som ligger mellan huset och tågstationen där vi har blivit stamkunder. Vi brukar springa in där för att dämpa hungern.

André har nu hittat en basketboll och lämnat den gamla plastflaskan som han tidigare använde. Vi har bestämt att tre dagar i veckan stanna kvar på industriområdet för att träna. Hittills har det fungerat bra. Det blir inga mördarpass men det går iallafall att hålla igång. Det är också väldigt skönt att få röra på sig efter att ha suttit ner framför datorn hela dagen.

12092373_1048745998493230_584843959_n 12071275_1048746035159893_1607101810_n

Skylten för övergångsställe ser ut såhär. Eller varning för barn som springer över. Har egentligen ingen aning.

//Johannes